Förra veckan gick en av mina vänner bort. Det var ett väldigt snabbt förlopp och en känsla av chock och sorg vilar i min kropp. Det är inte bara jag som känner så, utan alla som kände henne. Framförallt hennes matte och husse, hos vilka tomheten och saknaden är som mest påtaglig. Puma var en sådan underbar, klok och trevlig hund!
Pumas matte var vid hennes sida de sista minuterarna i livet. Trots sitt omtöcknade tillstånd bemödade hon sig om att lyfta sitt huvud och se på sin matte när hon kom och slog sig ner hos henne. Och trots en hög dos av smärtstillande var det uppenbart att hon led svårt. Allt som kunnat göras hade gjorts och inget mer återstod för att rädda hennes liv.
Vissa djur är våra älskade vänner och familjemedlemmar. Andra djur kallar vi mat. Och de djuren får inte ett uns av den kärlek, respekt och omvårdnad som Puma fick. Trots att de också är individer som kan känna glädje, smärta, oro, saknad, så behandlas de som anonyma produkter i en kommersiell massindustri där lidande är vardagsmat.
Det känns bra att ha valt bort vardagsmat med lidande!
Paul McCartney's inlägg; "If slaughterhouses had glass walls everyone would be vegetarian", ger mer 'kött på benen'.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar